Att uppfostra en gnällspik är inte svårt. Jag skulle vilja påstå att de är en av de enklaste saker en förälder kan göra. Jag har gjort det själv. När man står med facit i hand så är det lätt att se vad som gick fel om man vågar vara självkritisk och erkänna de brister man hade/har. 

I mitt fall så sprang allt ur en rad svåra händelser som påverkade uppfostran för det ena barnet. Han, en känslig, ängslig, liten parvel hanterade jag med bomullsvantar och lillasyster som var den totala motsatsen satte jag hårda gränser på. Så här i retrospektiv så inser man att en omvänd uppfostran inte gjort någon skada, snarare tvärt om. Den veka blev en gnällspik och den andra en som tar stort egenansvar.

Att inse sina brister, att lära från sina misstag är en egenskap som är viktig hos en person. När man hamnar i en situation där jag uttrycker en åsikt om vad som bör göras, oftast inom släkten, så är det inte allt för sällan som opponenten surt slänger ur sig: "så gjorde ju du/du själv då". Min respons är då, att visst var det så men jag lärde mig något och vet idag hur jag bättre kan hantera situationen. Det är svårt att argumentera mot fakta. Alla gör vi misstag, få är det som erkänner det öppet och gör något åt det.

Leve insikten!!