Jag är en nyfiken person av födsel och ohejdad vana. När jag finner mönster eller upptäcker något som väcker min nyfikenhet så vill jag få någon form av översikt eller förståelse. Dock så finns det en nackdel, jag kan se folk som objekt istället för människor. De blir som deltagare i en dokusåpa över mänskligt beteende. Allt är helt ovetenskapligt men intressant ändå. Det här med internet och sociala medier är något som intresserar mig enormt men samtidigt har öppnat mina ögon för min egna person, integritet och personliga säkerhet.

När jag började testa Twitter så var det som att hamna i en värld där allt blev komprimerat och något extremt. Men det finns en liten klick där, i princip alla i den lilla klick verkar lida av vad jag skulle vilja kalla för "rockstjärnesyndromet". Denna klick är överrepresenterat av en yrkesgrupp. Jag blev minst sagt nyfiken och ville undersöka mera och gjorde det under en kort period. Jag kan definitivt säga att min uppfattning om somliga i denna yrkesgrupp har förändrats och det är inte åt det positiva hållet. Lägg märke till att jag säger somliga, inte alla utan somliga.

Man ska göra skillnad på yrke och person, det är viktigt. Och det är viktigt att göra skillnad på person och företag. En otrevlig expedit är visserligen butikens ansikte utåt, men jag lägger i första hand skulden på dennes beteende på dennes person inte på företaget. Det anser jag är viktigt. Lika så när det gäller alla andra yrken. Utan undantag.

I alla fall, den lilla grupp jag fann på Twitter fanns ju självklart på Instagram. Kul, för en nyfiken som mig. En person stack ut, inte så att han var olik de andra eller extrem på något vis utan det var en hög igenkänningsfaktor på honom. Jag har mött denne person förr kändes det som, inte nyligen utan för länge sedan. Någonstans, men var? Så bekant att det störde, speciellt för någon som mig som vill veta hur, var och varför. Jag försökte nysta men upptäckte i stället en person jag kände att den människan skulle jag nog inte vilja ha i samma rum som min dotter. Tyvärr, men jag har en avog inställning till män i 40+ och mer som raggar på tjejer i 20-års åldern. Hittills har jag endast träffat på ett enda par som det varit äkta kärlek emellan. Resterande har uteslutande handlat om att mannen vill visa att han fortfarande kan få en ung tjej att visa upp och tjejen har varit ute efter att ha en cool gubbe att skryta om eller någon som ska stå för fiolerna. 

Jag har många gånger suttit med bekantas barn, mina barns vänner som varit arga, förtvivlade, generade över att pappan skaffat sig en ny tjej som är mer i deras ålder. Och inte allt för sällan så kommer det som ett brev på posten drama på hög nivå som direkt är genererat från dessa förhållanden. Är det inte att barnen ska tvingas till att umgås och tycka om, den nya tjejen försöker spela ut barnen, förhållandet tar slut och nya nivåer av galet tar vid. Inte alltid men definitivt ofta, alldeles för ofta. Och som grädde på moset har den unga tjejen sett till att bli med barn i ett försök att binda mannen. Det är oftast det bästa sättet att sätta p för förhållandet på sikt.

Men det är inte bara detta som dök upp. Viljan till att ha flest följare, gärna någon som har någon form av kändisstatus är hög. Men det jag tycker är värst är att det är en form av "vi mot dem"-mentalitet. Obehagligt. Det divideras om att ingen är tacksam men när något händer så ska de banne mig ringa, ingen förstår vad de får utstå var dag osv osv. Men, nu kommer ett stort MEN, de är precis lika duktiga att göra samma nedslag på andras yrken. De saknar samma insikt i andras yrken som andra saknar gällande deras. 

.

Att vara duktig på det man gör är en sak, men impliera detta i sitt egna liv är en annan sak. Jag som privatperson har redan från start varit noggrann med mina barn, hyfsat noggrann med mig själv. Hur kan andra inte vara det? Speciellt om de anser sig vara mer lämpade till att se samhällets olika sidor. Är det så upplyftande att skapa sig en liten fanskara? Blir deras ego så kittlat? Är behovet så stort att bli sedd av andra för att få känna sig uppskattad i sitt yrke? Är det rockstjärnesyndromet?

Jag anser att man väljer ett yrke för sin egna tro, ideal, kunskap, ekonomi eller överlevnad. Inte för att vara något i andras ögon. Om det verkligen är så, ja då är det sorgligt................. eller rubbat.

Mitt i allt detta så riktade jag blicken mot mig själv. Varför blir jag så nyfiken att jag vill veta hur saker och ting ligger till? Varför vill jag veta hur alla ligger schematiskt till gentemot varandra? Var och varför, hur och när. Allt har ett mönster och går att bindas ihop. Varför är folk så villiga att fläka ut sig på internet men vill ha sina egna intergitetsregler? Du får titta men inte du. Du ska svara men inte jag. Allt har ett mönster, en förklaring och detta intresserar mig. Jag är inte intresserad av människorna i sig, det är beteendet. Allt kan förklaras, allt kan man förstå. Och det är intressant. Jag är intresserad av den mänskliga naturen, spelet mellan människor och varför saker och ting blir som det blir.

Jag har varken Twitter, Instagram eller Facebook längre. Det är lite som att ha en pågående social studie framför sig. Jag föredrar trots allt fysisk kontakt med människor och den kontakten är både ärligare och äktare, helt klart att föredra.

För att avsluta detta inlägg så vill jag bara säga en sak om dina konton på Twitter, Instagram eller Facebook, gilla spelets regler eller lägg ned. Ett öppet konto är till för att alla kan titta om man vill annars ha det låst. Är du inte nöjd med dig själv utan måste ha andras uppskattning så är det inte äkta.

#Twitter #Instagram #Facebook

Jag har en liten favoritbok. En bok om hur man argumenterar. En liten handbok som har visat sig vara rätt värdefull på sitt lilla vis och riktigt rolig. Det enda den inte tar upp är de som punktmarkerar en viss del i syfte för att antingen förnedra motståndaren eller för att skaffa sig ett psykologiskt övertag, för att på så sätt "vinna" argumentationen. Dessa personer tycker jag är roliga att inleda en diskussionen med.

Dessa individer plockar gärna ur en del i ett argument, som då blir taget ur sin kontext, och punktmarkerar just detta. Följden blir ju självklart att taget ur sin kontext så då låter det helt fel eller bara rent idiotiskt. Att  skaffa sig ett övertag på detta vis ger ju absolut inte per automatik ett övertag eller en "vinst" , jag skulle vilja påstå att det istället per automatik har utsett den som punktmarkerar till förloraren i argumentationen.

Att rikta fokus från ämnet till att ifrågasätta punktmarkeringen är intressant. Upplösningen kan antingen leda till att opponenten blir hysterisk (inte allt för ovanligt), opponenten slår ifrån sig vill inte alls kännas vid att det är så de gör eller i enstaka fall så erkänner de (händer inte ofta).

Oavsett, människors natur är intressant och ju mer man förstår desto mindre bryr man sig om vad folk kan häva ur sig.

DISKUSSION:  Samtal, överläggning, debatt.

(discutare: förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Senare betydelse: undersöka, pröva)

ARGUMENTATION: En presentation av en tes, för eller emot.

(sakargument, känsloargument och bedrägliga argument)

Att somligt folk gillar att tala det vet man ju, men det finns ju de som bara låter svadan flöda och ingenting vettig kommer ur deras munnar. Oavsett ämne som avhandlas så är de där och surrar och svamlar, utläggen kan vara ändlösa och minutiösa men lik förbannat........... INGENTING av substans i deras ordflöde. Noll poäng. Ingen fakta. Bara en massa ord.

I diskussioner så låter dessa personer mest och högst oftast. Avbryter gärna och mycket. Men ändå, inget vettigt sägs. Ofta har de ingen kunskap om ämnet men vill synas/höras ändå. Har det något med bekräftelse att göra? Till en viss del så har det nog det men någonstans så ligger det nog en del i att man måste verka vara insatt för att inte bli sedd som okunnig.

Redan i högstadiet så fann jag dessa individer i klassen, de som säger ingenting. Redan då så började jag be dem om att precisera sin ståndpunkt och göra det i en kort mening. Självklart så har de aldrig lyckats men det är lite roligt, kanske lite elakt men roligt ändå.

Lögner. Definitionen av lögner, är den personlig eller är den allmän? Hur kan något som uppfattas som en lögn av den som blir förd bakom ljuset anses vara en icke-lögn av den som för den andra bakom ljuset? Var drar man gränsen för en lögn? En som ljugit om stort eller smått kan strida enda in i dumheten för att slippa bli sedd/avslöjad som en lögnare. Är det som så att dumheten går hand i hand med lögnen?

Jag försöker leva så ärligt som möjligt. I början så var det svårt att undvika konfrontationer då mina svar inte var alltid förväntade. De var obekväma för somliga som nu har lärt sig att frågar de så svarar jag ärligt. Jag har inget behov att folk ska höra min åsikt men frågar de så svarar jag.

Det finns ju som sagt stora lögner och små, men vilka är värst? Kan det vara som så att det beror på vem som står bakom lögnen, den som uttalar den? Vems lögn sätter djupast spår? Vilken lögn är den som sätter allt på sin spets?

Jag hör till dem som gärna låter folk fortsätta sina lögner för att se hur långt de kan gå men också för att jag vill veta hur de fungerar var deras gränser går. Att sedan avslöja dem med deras lögn är en annan historia i sig. Det ger mig ingen känsla av makt eller får mig känna att jag är bättre än dem utan det är mer att jag vill se var i mitt liv de har för någon plats om de nu har någon plats att fylla.

Att försöka leva så ärligt som möjligt  är inte svårt, det förenklar vardagen så mycket mer. Man blir inte indragen i en massa drama och folk, för det mesta, vet att antignen så är det raka puckar som gäller och man kan umgås på ett trevligare vis.