Surfade runt på internet och snubblade på en regelrätt hatblogg. Nyfiken som jag är så tog jag tillfället i akt. Nu skulle här läsas och försökas förstås. Efter att ha skummat igenom dravlet så orkade jag inte läsa ett enda till: parasit, acab eller något annat av de mindre lågbegåvade tiraderna. När någon kan lägga så mycket energi på regelrätt dravel, varför tar de sig inte tid att skaffa sig en utbildning så de kan lära sig att skriva så man förstår? Varför inte ta sig ytterligare lektioner i samhällskunskap och retorik? 

Eller varför inte bara ta och håll käften. Visst, Sverige är ett fritt land med yttrandefrihet och man har rätt att få visa hur korkad man är.

Ord är makt om man vet hur man skall nyttja dem. 

Idag så inleder jag ett litet experiment. Helt ovetenskapligt såklart. Jag skall försöka leva en hel vecka på att enbart använda faktiska beskrivningar. Alla använder ett värderande språk så detta ovetenskapliga projekt kommer bli intressant på flera plan. Kommer jag klara det? Hur kommer det uppfattas av mig? Hur kommer det uppfattas av andra? Hur många kommer sätta diagnos på mig?

Att använda faktiska beskrivningar innebär att enbart hålla sig till ren fakta. För att ta ett enkelt exempel:

Värderande beskrivning: En ful, gammal mobil.

Faktisk beskrivning: En älde modell av mobil, Nokia 3310, blå.

Normal. Ord med olika innebörd för vem det handlar om. Somliga vill använda det ordet som en norm, som en vågskål om vad som borde vara. Hur ska man kunna säga vad som är normalt för alla och envar när vad som är normalt för någon som lever ett händelselöst liv där allt är schemalagt och inget händer utanför ramen till skillnad från en annan person där det vardagliga livet är konstant instabilt och våldsamt?

Vad som är normalt för en person skiljer sig från vad som är normalt för en andra och tredje person. Är det som så att ordet normalt kan endast användas för det som händer per rutin? Och händer något som inte brukar hända, eller ska kunna hända, så är det onormalt?

Ibland, ibland så slås systemet ut totalt och man begraver bara ansiktet i sina händer och tårarna kommer. Allt känns hopplöst och bröstet känns tungt och övervämmat av gråt. Att vara förälder till ett barn, nu dock vuxen rent fysiskt men mentalt så befinner sig hen i låg-/mellanstadiet, med ett mentalt handikapp som är både agressivt och våldsamt stundtals............På ren svenska så suger det. Det suger på alla nivåer och hopplösheten är total. Man blir trött, så trött av alla år av slit, av alla vansinnesutbrott, av hens fantasivärld, av alla sitationer som samlas på hög och blir övermäktig. Man blir sliten av att bli kallad för allsköns vidrigt under hens raseriutbrott. Utbrott som många gånger inleds av flera veckors uppbyggnad.

Man lär sig att tyda tidiga signaler, man lär sig höra nyanser och man lär sig se mönster i beteendet. En middag kan svänga snabbt från lugn till att bordet ligger upp och ner, tallrikar och mat viner i luften, allt pga att hen tolkade en mening fel eller inte gillade personens tonfall. Ett tandläkarbesök kan utvecklas till ett raseriutbrott för att röntgen tar för lång tid enligt hen. Med andra ord, utbrotten kan komma när som helst och man är den som ska stå som en sköld för att skydda hen och andra. Jag har blivit kallad för hora, slyna mm så många år att jag reagerar inte ens längre. Det rinner av en som vatten på en gås. 

Aldrig under dessa år som snart når 3 decennier så har ingen någonsin ens frågat om jag orkar, hur jag mår eller om jag kan vara i behov av någon form av stöd. Däremot så har jag fått kämpa, kämpa mot ett system inom det sociala systemet likväl som mot psykiatrins. Två system som är så dysfunktionella och kostsamma på grund av hur de behandlar de som är i behov och som har rätt till hjälp. Stora resurser som spolas direkt rätt ner i avloppet. Men även så har jag fått kämpa emot släkten och vänners okunskap, 

Dagen då hen fick en plats på en avdelning kändes både bitter men samtidigt så kunde jag andas ut till en viss del. En del av mig kände en stor skuld över den lättnad  som genomfor mig över att hen inte kan vistas fritt hur som helst i samhället, men samtidigt så vet jag att det finns inga andra alternativ att tillgå.

Jag är trött, jag är så sliten och jag känner inte mycket hopp inför mitt barns framtid. Jag hoppas bara att hen är trygg och att andra kan vara trygga utan att behöva utsättas för hens utbrott, 

Jag skäms inte för hen, jag känner bara en stor sorg. Det mer tragiska i detta är okunskapen, gemenheten och den renodlade elakheten som man kan mötas av från andra vuxna som genom sina kommentarer definitivt påvisar antingen deras brist på empati eller blottar deras totala okunskap. Det gör att man många gånger ger upp hoppet om människan. Jag är endast en mamma som fått dragit hela lasset då fadern vände sitt barn ryggen på grund av dennes handikapp och jag är trött. Jag är trött och så sliten.

#Psykiatri #LSS #ADHD #Asperger #Autism #Våld

Vanlig inledning som direkt stämplas som en inledning på ett rasistiskt uttalande eller påstående. Men, är det verkligen det? Om man väljer att lyssna på det som sägs i direkt följd av den meningen så bör, i min mening, det vara det som avgör om innehållet är rasistiskt. Många gånger när jag hör inledningen "Jag är inte rasist men...." så är det inte allt för sällan bara för att det som framförs handlar om t ex specifik nationalitet eller tro och oron för att framstå som en rasist tar över.

Rasist, rasism är laddade ord som ändå har urvattnats då de används i tid och otid. Ofta i helt fel kontext. Dess rätta innebörd har gått förlorad och används för att få tyst på någon, för att sätt stopp i en diskussion eller för att sänka någon. När förlorade vi greppet om ords rätta innebörd?

Mitt nya ovetenskapliga experiment ska bli att använda "Jag är inte rasist men......"  var gång jag ska tala om Sverige och svenskar i allmänhet.  

#rasism #rasist #Sverige #Svenskar