Att uppfostra en gnällspik är inte svårt. Jag skulle vilja påstå att de är en av de enklaste saker en förälder kan göra. Jag har gjort det själv. När man står med facit i hand så är det lätt att se vad som gick fel om man vågar vara självkritisk och erkänna de brister man hade/har. 

I mitt fall så sprang allt ur en rad svåra händelser som påverkade uppfostran för det ena barnet. Han, en känslig, ängslig, liten parvel hanterade jag med bomullsvantar och lillasyster som var den totala motsatsen satte jag hårda gränser på. Så här i retrospektiv så inser man att en omvänd uppfostran inte gjort någon skada, snarare tvärt om. Den veka blev en gnällspik och den andra en som tar stort egenansvar.

Att inse sina brister, att lära från sina misstag är en egenskap som är viktig hos en person. När man hamnar i en situation där jag uttrycker en åsikt om vad som bör göras, oftast inom släkten, så är det inte allt för sällan som opponenten surt slänger ur sig: "så gjorde ju du/du själv då". Min respons är då, att visst var det så men jag lärde mig något och vet idag hur jag bättre kan hantera situationen. Det är svårt att argumentera mot fakta. Alla gör vi misstag, få är det som erkänner det öppet och gör något åt det.

Leve insikten!! 

Som förälder har jag försökt eftersträva att vara så klarsynt som möjligt när det gäller mina barn. Jag har haft filosofin "kan andras barn, så kan mina barn". Att inbilla sig att man känner sina barn in i varje cell tror jag är det största misstaget, efter att sopa framför barnens fötter, en förälder kan göra. De som rackar ner på andras "ungar" när de felar men hittar en anledning/ursäkt/förnekar när deras barn gör samma dumma sak är nog en sorts förälder som jag å ena sidan tycker är korkad och rent av dålig förälder men å andra sidan intressanta att få igång en diskussion med.

En händelse som satte igång tankeverksamheten var en förälder som i sitt yrke är i kontakt med unga. Personen tyckte att föräldrar i allmänhet var slappa och saknade förmåga att uppfostra sina avkommor. Nåväl, där kan man ju bara instämma och hålla med om när det gäller somliga. Men, nu kommer detta men, personen ifråga visade bilder som dennes avkomma skickat, bilder barnet tagit på en släkting i smyg och på bilderna hade en bl a en text infogats: "fuck her". Anledningen till tilltaget var att personen kom för ofta på besök enligt avkomman. Förälderns reaktion var att hon tyckte barnet var rolig och fyndig. Vi andra undrade hur personen i fråga stavade till respekt och uppfostran...

Dubbelmoral i all sin glans, mitt barn andras ungar. 

De finns de som går för långt i att ha "rätt". De som planterar "bevis". Denna handling är å ena sidan rätt intressant men å andra sidan så tycker jag att det är en sjuk handling. Viljan att få rätt är ur proportion och förlöjligar personen mer än ger dem den önskade effekten. Har en släkting, en  kusin, som är ett praktexempel i ämnet. 

En augustikväll så satt vi på hennes veranda och tog oss ett glas rosé, det slog oss att det gått exakt 2 år sedan en gemensamma kusin tragiskt gått bort. Samtalet gled från anekdoter från dennes liv till begravningen. Begravningen, den var lite udda och vi kunde inte riktigt komma ihåg datumet. Olika teorier fladdrade förbi men ingen gav något svar. Några dagar gick och så kom hon med ett eventuellt datum. Jag motsatte mig inte men tyckte det lät lite nära inpå datumet han dog bl a. Men vad spelade det för roll, det var ju bara en fråga som uppstod.

Några veckor passerar och vi fikar hemma hos hennes far, min farbror. Vi sitter i hans kök och på kylen sitter en almanacka med några läkartider ifyllda OCH.........med tydliga bokstäver står: " Xxxxxx begravning" på det datumet hon tidigare sagt. Inte nog med det, min farbror gick från vardagspratet om valet till att helt "plötsligt" prata om att just det datumet begravdes X. Jag hade väldigt svårt att hålla tillbaka en frän kommentar men valde att göra så, bara knipa käft. 

Då jag fikar hos min farbror ett par gånger per vecka och alltid sett almanackan och vet hur hans rutiner fungerar då hans minne börjar svikta så blev hela situationen löjlig men samtidigt så väcktes en nyfikenhet. Varför var det så viktigt för min kusin att få "rätt"? Jag motsatte aldrig hennes påstående, endast påpekade att jag tyckte att datumet låg lite för nära dödsdatumet. Att "plantera bevis" för något som inte behövde bevisas, så kändes situationen inte riktigt frisk. Och varför? 

Hela tillvägagångssättet kontra hur de/hon egentligen fungerar gick inte ihop. Och där vaknade amatörpsykologen, amatöranalytikern till liv. Varför var det så viktigt att få rätt? Varför behövde hon konstruera s k bevis? Vad är det som får henne till dessa handlingar? Är det dålig självkänsla? Ett sjukligt behov till att ha "rätt"? Känner hon sig underlägsen mig av någon anledning? Kan det ha med mitt sätt att ifrågasätta? Många frågetecken att räta ut.

Det enormt klumpiga tillvägagångssättet i kombinaion med personens beteende gör att man sätter en dumstämpel på personen. Man orkar i långa loppet inte med dem som har ett enormt behov att hävda sig, som kräver att vara "centrum av uppmärksamhet". Och personligen så tycker jag att dessa som driver "sakfrågor utan motsättning" endast visar att de har inte så mycket att tillföra rent intellektuellt i livet eller i samtal.