Utbildning. Jag är helt för utbildning på alla nivåer. Jag hör till dem som aldrig får nog av kunskap och bildning.Vetgirig och kunskapstörstig är ett par ord som passar väl in på mig. Jag kan mycket och jag vet mycket men är väl medveten om att det ändå är en droppe i kunskapens hav och för övrigt så har jag inget behov av att gnugga folks näsor i vad jag vet och kan.

Många gånger kan man stöta på de som bara måste tala om att de är "HÖGUTBILDAD" vilket kan tolkas på flera vis. Är de bättre än andra? Är de mer kunniga än andra? Har den en egen social rang? Vad vill de ha sagt med det?

Jag tycker att bildning är viktigt, oerhört viktigt. Vill man utvecklas, vill man öka sina chanser inom arbetslivet o s v så måste man satsa och kämpa på. Inget är gratis. Man är själv ansvarig för sin framtid och utveckling. Med det sagt så vill jag komma till kärnan av detta inlägg. Varför somliga flaggar med sin utbildning som om det gör dem till något de egentligen kanske inte är och det är, kunniga.

Jag tror på bildning som fastnar. Inte på de som studerar inför ett prov och så snart provet är över så glömmer de bort då det är kunskap som inte endast fastnar. de har bara ackumulerat flyktig kunskap. Som t ex när man pluggar inför högskoleprovet. Varför? För mig så skall högskoleprovet spegla din kapacitet, din kunskap. Den kunskap du verkligen besitter. Men den blir ju inte riktigt ärligt när man pluggar inför det. 

I alla fall, åter till ämnet. Då jag ibland stöter på i både verkliga livet likväl som på sociala medier där folk flaggar sig som just "högutbildade" så vaknar den lille med horn i mig. Vid diskussioner så känns det lite tvunget att fråga hur deras betyg var. Vad kan de egentligen? Vad vill de ha förmedlat genom att flagga med sin utbildning? 

Svaren är allt som oftast rätt menlösa och säger i princip ingenting. Visst, ibland så försöker somliga hävda att per automatik, p g a deras utbildning så vet de självklart mer och deras begåvning är fantastisk...........i deras ögon i alla fall. Jag bjuder gärna på att folk får tro sig vara förmer men det är inte alltid jag känner att jag har lust med den artigheten utan skjuter deras ego i sank under självklart artiga former. Fattas bara annat.

Jag har stött på något som nästan börjar kännas som ett problem. Har fattat att jag inte är ensam om det då jag tagit upp det för diskussion bland vännerna. Att samtala med någon på ett sätt som jag tror mig vara både enkelt och artigt men istället så tas det för en invit/flirt gör mig lite brydd. Antigen så är jag otydlig, kanske skickar jag fel signaler omedvetet eller så har den vanliga sociala artigheten gått och dött.

Jag har börjat försöka var medvetnare i mitt kroppsspråk och hålla konversationen mer kontrollerat men visst det finns ju de som tror att man stöter på dem enbart genom deras närvaro men nu talar jag inte om dem.

Vad är det som får folk att tro att man stöter på dem i dessa sammanhang? Är det för att jag visar intresse av att lyssna på dem? Är det för att jag är trevlig, social och har ett öppet sätt? Är det för att jag lever och står kvar när de talar? Är det för att vi råkar vara hetero och av motsatta kön? Inte kan väl normal artighet vara så sällsynt att den misstolkas?

Oavsett, intressant är det och man får väl vara glad över att opponenten tar glatt emot "inviten". Men som sagt jag raggar inte, jag är bara trevlig och artig. Jag lär nog återkomma till det här ämnet då sommaren är i sin uppstart och man ska ge sig ut i vimlet. Kan ju bli hur kul som helst egentligen.

Som sig bör så är det endast mina ord och mina tankegångar. Kan ha fel men kan även ha helt rätt.............