Ibland, ibland så slås systemet ut totalt och man begraver bara ansiktet i sina händer och tårarna kommer. Allt känns hopplöst och bröstet känns tungt och övervämmat av gråt. Att vara förälder till ett barn, nu dock vuxen rent fysiskt men mentalt så befinner sig hen i låg-/mellanstadiet, med ett mentalt handikapp som är både agressivt och våldsamt stundtals............På ren svenska så suger det. Det suger på alla nivåer och hopplösheten är total. Man blir trött, så trött av alla år av slit, av alla vansinnesutbrott, av hens fantasivärld, av alla sitationer som samlas på hög och blir övermäktig. Man blir sliten av att bli kallad för allsköns vidrigt under hens raseriutbrott. Utbrott som många gånger inleds av flera veckors uppbyggnad.

Man lär sig att tyda tidiga signaler, man lär sig höra nyanser och man lär sig se mönster i beteendet. En middag kan svänga snabbt från lugn till att bordet ligger upp och ner, tallrikar och mat viner i luften, allt pga att hen tolkade en mening fel eller inte gillade personens tonfall. Ett tandläkarbesök kan utvecklas till ett raseriutbrott för att röntgen tar för lång tid enligt hen. Med andra ord, utbrotten kan komma när som helst och man är den som ska stå som en sköld för att skydda hen och andra. Jag har blivit kallad för hora, slyna mm så många år att jag reagerar inte ens längre. Det rinner av en som vatten på en gås. 

Aldrig under dessa år som snart når 3 decennier så har ingen någonsin ens frågat om jag orkar, hur jag mår eller om jag kan vara i behov av någon form av stöd. Däremot så har jag fått kämpa, kämpa mot ett system inom det sociala systemet likväl som mot psykiatrins. Två system som är så dysfunktionella och kostsamma på grund av hur de behandlar de som är i behov och som har rätt till hjälp. Stora resurser som spolas direkt rätt ner i avloppet. Men även så har jag fått kämpa emot släkten och vänners okunskap, 

Dagen då hen fick en plats på en avdelning kändes både bitter men samtidigt så kunde jag andas ut till en viss del. En del av mig kände en stor skuld över den lättnad  som genomfor mig över att hen inte kan vistas fritt hur som helst i samhället, men samtidigt så vet jag att det finns inga andra alternativ att tillgå.

Jag är trött, jag är så sliten och jag känner inte mycket hopp inför mitt barns framtid. Jag hoppas bara att hen är trygg och att andra kan vara trygga utan att behöva utsättas för hens utbrott, 

Jag skäms inte för hen, jag känner bara en stor sorg. Det mer tragiska i detta är okunskapen, gemenheten och den renodlade elakheten som man kan mötas av från andra vuxna som genom sina kommentarer definitivt påvisar antingen deras brist på empati eller blottar deras totala okunskap. Det gör att man många gånger ger upp hoppet om människan. Jag är endast en mamma som fått dragit hela lasset då fadern vände sitt barn ryggen på grund av dennes handikapp och jag är trött. Jag är trött och så sliten.

#Psykiatri #LSS #ADHD #Asperger #Autism #Våld