Som förälder har jag försökt eftersträva att vara så klarsynt som möjligt när det gäller mina barn. Jag har haft filosofin "kan andras barn, så kan mina barn". Att inbilla sig att man känner sina barn in i varje cell tror jag är det största misstaget, efter att sopa framför barnens fötter, en förälder kan göra. De som rackar ner på andras "ungar" när de felar men hittar en anledning/ursäkt/förnekar när deras barn gör samma dumma sak är nog en sorts förälder som jag å ena sidan tycker är korkad och rent av dålig förälder men å andra sidan intressanta att få igång en diskussion med.

En händelse som satte igång tankeverksamheten var en förälder som i sitt yrke är i kontakt med unga. Personen tyckte att föräldrar i allmänhet var slappa och saknade förmåga att uppfostra sina avkommor. Nåväl, där kan man ju bara instämma och hålla med om när det gäller somliga. Men, nu kommer detta men, personen ifråga visade bilder som dennes avkomma skickat, bilder barnet tagit på en släkting i smyg och på bilderna hade en bl a en text infogats: "fuck her". Anledningen till tilltaget var att personen kom för ofta på besök enligt avkomman. Förälderns reaktion var att hon tyckte barnet var rolig och fyndig. Vi andra undrade hur personen i fråga stavade till respekt och uppfostran...

Dubbelmoral i all sin glans, mitt barn andras ungar. 

De finns de som går för långt i att ha "rätt". De som planterar "bevis". Denna handling är å ena sidan rätt intressant men å andra sidan så tycker jag att det är en sjuk handling. Viljan att få rätt är ur proportion och förlöjligar personen mer än ger dem den önskade effekten. Har en släkting, en  kusin, som är ett praktexempel i ämnet. 

En augustikväll så satt vi på hennes veranda och tog oss ett glas rosé, det slog oss att det gått exakt 2 år sedan en gemensamma kusin tragiskt gått bort. Samtalet gled från anekdoter från dennes liv till begravningen. Begravningen, den var lite udda och vi kunde inte riktigt komma ihåg datumet. Olika teorier fladdrade förbi men ingen gav något svar. Några dagar gick och så kom hon med ett eventuellt datum. Jag motsatte mig inte men tyckte det lät lite nära inpå datumet han dog bl a. Men vad spelade det för roll, det var ju bara en fråga som uppstod.

Några veckor passerar och vi fikar hemma hos hennes far, min farbror. Vi sitter i hans kök och på kylen sitter en almanacka med några läkartider ifyllda OCH.........med tydliga bokstäver står: " Xxxxxx begravning" på det datumet hon tidigare sagt. Inte nog med det, min farbror gick från vardagspratet om valet till att helt "plötsligt" prata om att just det datumet begravdes X. Jag hade väldigt svårt att hålla tillbaka en frän kommentar men valde att göra så, bara knipa käft. 

Då jag fikar hos min farbror ett par gånger per vecka och alltid sett almanackan och vet hur hans rutiner fungerar då hans minne börjar svikta så blev hela situationen löjlig men samtidigt så väcktes en nyfikenhet. Varför var det så viktigt för min kusin att få "rätt"? Jag motsatte aldrig hennes påstående, endast påpekade att jag tyckte att datumet låg lite för nära dödsdatumet. Att "plantera bevis" för något som inte behövde bevisas, så kändes situationen inte riktigt frisk. Och varför? 

Hela tillvägagångssättet kontra hur de/hon egentligen fungerar gick inte ihop. Och där vaknade amatörpsykologen, amatöranalytikern till liv. Varför var det så viktigt att få rätt? Varför behövde hon konstruera s k bevis? Vad är det som får henne till dessa handlingar? Är det dålig självkänsla? Ett sjukligt behov till att ha "rätt"? Känner hon sig underlägsen mig av någon anledning? Kan det ha med mitt sätt att ifrågasätta? Många frågetecken att räta ut.

Det enormt klumpiga tillvägagångssättet i kombinaion med personens beteende gör att man sätter en dumstämpel på personen. Man orkar i långa loppet inte med dem som har ett enormt behov att hävda sig, som kräver att vara "centrum av uppmärksamhet". Och personligen så tycker jag att dessa som driver "sakfrågor utan motsättning" endast visar att de har inte så mycket att tillföra rent intellektuellt i livet eller i samtal.

Nästan inget dödar känslan mer än när den där überläckra killen, med en kropp som en gud, öppnar munnen och rösten är pipig och kärringlik.

Word. 

Ett litet bekymmer som uppstår när en relation tar slut är ovälkomna besök i form av dessa män som inbillar sig att man är nödbedd och speciellt efter dem. Var får de dessa dumma idéer ifrån? Hur kan de ens tro att man vill ha besväret med ett kryp som dyker upp? 

Jag är en nyfiken person av födsel och ohejdad vana. När jag finner mönster eller upptäcker något som väcker min nyfikenhet så vill jag få någon form av översikt eller förståelse. Dock så finns det en nackdel, jag kan se folk som objekt istället för människor. De blir som deltagare i en dokusåpa över mänskligt beteende. Allt är helt ovetenskapligt men intressant ändå. Det här med internet och sociala medier är något som intresserar mig enormt men samtidigt har öppnat mina ögon för min egna person, integritet och personliga säkerhet.

När jag började testa Twitter så var det som att hamna i en värld där allt blev komprimerat och något extremt. Men det finns en liten klick där, i princip alla i den lilla klick verkar lida av vad jag skulle vilja kalla för "rockstjärnesyndromet". Denna klick är överrepresenterat av en yrkesgrupp. Jag blev minst sagt nyfiken och ville undersöka mera och gjorde det under en kort period. Jag kan definitivt säga att min uppfattning om somliga i denna yrkesgrupp har förändrats och det är inte åt det positiva hållet. Lägg märke till att jag säger somliga, inte alla utan somliga.

Man ska göra skillnad på yrke och person, det är viktigt. Och det är viktigt att göra skillnad på person och företag. En otrevlig expedit är visserligen butikens ansikte utåt, men jag lägger i första hand skulden på dennes beteende på dennes person inte på företaget. Det anser jag är viktigt. Lika så när det gäller alla andra yrken. Utan undantag.

I alla fall, den lilla grupp jag fann på Twitter fanns ju självklart på Instagram. Kul, för en nyfiken som mig. En person stack ut, inte så att han var olik de andra eller extrem på något vis utan det var en hög igenkänningsfaktor på honom. Jag har mött denne person förr kändes det som, inte nyligen utan för länge sedan. Någonstans, men var? Så bekant att det störde, speciellt för någon som mig som vill veta hur, var och varför. Jag försökte nysta men upptäckte i stället en person jag kände att den människan skulle jag nog inte vilja ha i samma rum som min dotter. Tyvärr, men jag har en avog inställning till män i 40+ och mer som raggar på tjejer i 20-års åldern. Hittills har jag endast träffat på ett enda par som det varit äkta kärlek emellan. Resterande har uteslutande handlat om att mannen vill visa att han fortfarande kan få en ung tjej att visa upp och tjejen har varit ute efter att ha en cool gubbe att skryta om eller någon som ska stå för fiolerna. 

Jag har många gånger suttit med bekantas barn, mina barns vänner som varit arga, förtvivlade, generade över att pappan skaffat sig en ny tjej som är mer i deras ålder. Och inte allt för sällan så kommer det som ett brev på posten drama på hög nivå som direkt är genererat från dessa förhållanden. Är det inte att barnen ska tvingas till att umgås och tycka om, den nya tjejen försöker spela ut barnen, förhållandet tar slut och nya nivåer av galet tar vid. Inte alltid men definitivt ofta, alldeles för ofta. Och som grädde på moset har den unga tjejen sett till att bli med barn i ett försök att binda mannen. Det är oftast det bästa sättet att sätta p för förhållandet på sikt.

Men det är inte bara detta som dök upp. Viljan till att ha flest följare, gärna någon som har någon form av kändisstatus är hög. Men det jag tycker är värst är att det är en form av "vi mot dem"-mentalitet. Obehagligt. Det divideras om att ingen är tacksam men när något händer så ska de banne mig ringa, ingen förstår vad de får utstå var dag osv osv. Men, nu kommer ett stort MEN, de är precis lika duktiga att göra samma nedslag på andras yrken. De saknar samma insikt i andras yrken som andra saknar gällande deras. 

.

Att vara duktig på det man gör är en sak, men impliera detta i sitt egna liv är en annan sak. Jag som privatperson har redan från start varit noggrann med mina barn, hyfsat noggrann med mig själv. Hur kan andra inte vara det? Speciellt om de anser sig vara mer lämpade till att se samhällets olika sidor. Är det så upplyftande att skapa sig en liten fanskara? Blir deras ego så kittlat? Är behovet så stort att bli sedd av andra för att få känna sig uppskattad i sitt yrke? Är det rockstjärnesyndromet?

Jag anser att man väljer ett yrke för sin egna tro, ideal, kunskap, ekonomi eller överlevnad. Inte för att vara något i andras ögon. Om det verkligen är så, ja då är det sorgligt................. eller rubbat.

Mitt i allt detta så riktade jag blicken mot mig själv. Varför blir jag så nyfiken att jag vill veta hur saker och ting ligger till? Varför vill jag veta hur alla ligger schematiskt till gentemot varandra? Var och varför, hur och när. Allt har ett mönster och går att bindas ihop. Varför är folk så villiga att fläka ut sig på internet men vill ha sina egna intergitetsregler? Du får titta men inte du. Du ska svara men inte jag. Allt har ett mönster, en förklaring och detta intresserar mig. Jag är inte intresserad av människorna i sig, det är beteendet. Allt kan förklaras, allt kan man förstå. Och det är intressant. Jag är intresserad av den mänskliga naturen, spelet mellan människor och varför saker och ting blir som det blir.

Jag har varken Twitter, Instagram eller Facebook längre. Det är lite som att ha en pågående social studie framför sig. Jag föredrar trots allt fysisk kontakt med människor och den kontakten är både ärligare och äktare, helt klart att föredra.

För att avsluta detta inlägg så vill jag bara säga en sak om dina konton på Twitter, Instagram eller Facebook, gilla spelets regler eller lägg ned. Ett öppet konto är till för att alla kan titta om man vill annars ha det låst. Är du inte nöjd med dig själv utan måste ha andras uppskattning så är det inte äkta.

#Twitter #Instagram #Facebook

Jag har en liten favoritbok. En bok om hur man argumenterar. En liten handbok som har visat sig vara rätt värdefull på sitt lilla vis och riktigt rolig. Det enda den inte tar upp är de som punktmarkerar en viss del i syfte för att antingen förnedra motståndaren eller för att skaffa sig ett psykologiskt övertag, för att på så sätt "vinna" argumentationen. Dessa personer tycker jag är roliga att inleda en diskussionen med.

Dessa individer plockar gärna ur en del i ett argument, som då blir taget ur sin kontext, och punktmarkerar just detta. Följden blir ju självklart att taget ur sin kontext så då låter det helt fel eller bara rent idiotiskt. Att  skaffa sig ett övertag på detta vis ger ju absolut inte per automatik ett övertag eller en "vinst" , jag skulle vilja påstå att det istället per automatik har utsett den som punktmarkerar till förloraren i argumentationen.

Att rikta fokus från ämnet till att ifrågasätta punktmarkeringen är intressant. Upplösningen kan antingen leda till att opponenten blir hysterisk (inte allt för ovanligt), opponenten slår ifrån sig vill inte alls kännas vid att det är så de gör eller i enstaka fall så erkänner de (händer inte ofta).

Oavsett, människors natur är intressant och ju mer man förstår desto mindre bryr man sig om vad folk kan häva ur sig.

DISKUSSION:  Samtal, överläggning, debatt.

(discutare: förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Senare betydelse: undersöka, pröva)

ARGUMENTATION: En presentation av en tes, för eller emot.

(sakargument, känsloargument och bedrägliga argument)

Att somligt folk gillar att tala det vet man ju, men det finns ju de som bara låter svadan flöda och ingenting vettig kommer ur deras munnar. Oavsett ämne som avhandlas så är de där och surrar och svamlar, utläggen kan vara ändlösa och minutiösa men lik förbannat........... INGENTING av substans i deras ordflöde. Noll poäng. Ingen fakta. Bara en massa ord.

I diskussioner så låter dessa personer mest och högst oftast. Avbryter gärna och mycket. Men ändå, inget vettigt sägs. Ofta har de ingen kunskap om ämnet men vill synas/höras ändå. Har det något med bekräftelse att göra? Till en viss del så har det nog det men någonstans så ligger det nog en del i att man måste verka vara insatt för att inte bli sedd som okunnig.

Redan i högstadiet så fann jag dessa individer i klassen, de som säger ingenting. Redan då så började jag be dem om att precisera sin ståndpunkt och göra det i en kort mening. Självklart så har de aldrig lyckats men det är lite roligt, kanske lite elakt men roligt ändå.